Jag tänkte berätta att jag var hos läkaren nyss. Ni vet redan att jag lider av panikångest och jag skriver om det i boken men nu var jag där för att få en remiss till KBT – igen. Jag har insett att jag lider av telefonfobi, under de två senaste åren så har jag inte haft min mobil på ljud enda gång. Smsa, blogga, twittra och kolla mail går bra men just samtal, när det ringer klarar jag inte av. Jag tycker att det är så trist att de har blivit såhär, jag tror att det är en kombination av busringingar, stress och just panikångesten. Jag är en person som gärna vill lösa saker, visserligen har det gått två år utan ljud men nu har jag kommit till en nivå att jag inte svarar längre alls. Aldrig. Och det är inte normalt. Jag låter mobilen ringa tills det slutar, sedan hoppas jag på att personen smsar, inte ens röstbrevlådan lyssnar jag av. Ringer vänner så kan jag ibland ringa upp när jag har samlat mig men då pratar jag fort och vill på en gång lägga på. Jag har haft så dåligt samvete att folk nära mig ska tro att jag aldrig vill prata med dem, eller svarar. Därför hoppas jag på att KBT kommer att hjälpa.
Det är lite halvjobbigt att dela med mig av det här. Men jag vill veta om fler har haft samma sak? Hur gjorde ni?
Jag har haft panikångest i två och ett halvt år och jag känner igen mig i det du skriver. Jag har alltid mobilen på ljudlöst, och ibland stänger jag av vibratorn. Jag vet inte varför, det har bara blivit så.. men när jag läser detta du skriver så inser jag att jga kanske måste sluta upp med det också. Jag går också till KBT för panikångest och även för social fobi som det hat utvecklats till. Men jag är på väldigt god väg! Jag tycker det är starkt av dig att skriva om det, det hjälper andra mer än vad du tror! Lider man av panikångest så är det viktigt att förstå att det är fler som har det än en själv. För är man mitt inne i det så kan man känna sig rätt ensam.
Du e långt ifrån ensam om detta. Fobier över lag är mycket vanligt. Strongt att du berättar! Vi e många av dina läsare som hejar på dig! Berätta gärna hur det går med KBT:n för dig! Jag tror starkt på dig och KBT är oftast väldigt effektivt. Det kommer säkert att gå mycket fint!
usch det har jag också! både det och något ännu värre – erytryfobi.
Gud vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Jag lider också av panikångest & panikattacker. Har senaste månaderna börjat ha min mobil på ljudlös nästan jämt, ser jag att någon ringer lägger jag mobilen under en kudde/tröja/väska för att slippa se det och svara. Ibörjan tänkte jag inte ens på att jag gjorde det utan det var min sambo som påpekade det, nu vet jag om det men kan bara inte ta mig i kragen att svara. Inte ens när min bästa kompis ringer orkar jag svara. Har inte tänkt på att man kan kalla det ”telefonfobi” försen nu när jag läste ditt inlägg. Vad ska man göra åt det?
Strongt att du vågar berätta. Hoppas verkligen att du får en lösning på ditt problem.
Kram
Jag blev telefontrakasserad när jag var yngre och har samma telefonfobi som du. Det hugger till i magen varje gång telefonen ringer, jag har ofta ljudet avstängt och screenar alla mina telefonsamtal, även från folk jag känner. Jag svarar aldrig på hemligt nummer eller ett nummer jag inte har inlagt. Det har blivit något bättre de senaste åren bland annat eftersom jag har ett jobb där jag måste prata i telefon ibland.
Hade ett jobbigt år förra året efter en olycka, med efterföljande svår ångest, och då pratade jag knappt i telefon med mina bästa kompisar ens. Så om jag mår sämre av någon anledning drabbar det direkt med mitt telefonpratande negativt.
OMG!
jag trodde jag var ensam i hela världen om att känna just sådär. jag får hemska panikångest attacker när min telefon ringer. det gör mig ingenting om mamma eller pappa ringer, men ibland svarar jag inte ens när mina bästa vänner ringe.r
jag är även rädd för att dom ska vara arga på mig, att ta det på telefon istället för face to face.
härligt att du skrivit av dig och att jag känner igen mig så mycket !
Jag känner också igen mig som många andra. Så fort telefonen ringer tycker jag att det känns jobbigt att svara. Jag vill helst krypa ner under täcket och inte vara kontaktbar. De enda jag inte känner så för är min sambo och föräldrar. Det är jobbigt när nära vänner ringer!
Gud vad jag känner igen mig, trodde jag var ensam om det här, trodde att det var något fel på mig men nu när jag läst ditt inlägg och alla kommaterar så känner jag en viss lättnad att det inte bara är jag som gör det. Om det ringer även fast det är mina närmaste kompisar så svarar jag inte..jag vet inte varför,jag stänger av ljudet direkt om jag inte har på ljudlöst och lägger bort telefonen och hoppas att jag får ett sms av den personen sen istället. Får typ panik när det ringer dock om det är nån i min familj så är det lättare att svara fast det tar fortfarande lite emot. Vet inte varför jag inte klarar av det..har aldrig varit jätte utsatt för busringningar eller haft ångestattacker men det är i alla fall sjuk jobbigt eftersom vänner tror att man dissar dom. Vill verkligen inte vara så men jag vet inte vad jag ska göra??